Den 6 oktober skrev jag om en gammal kvinna som väntade besök.
Nu väntar hon inte längre.
– – –
Om de andra grannarna i de levandes värld vill jag därför berätta i stället. Kom ihåg att det är straffbart att skvallra!
Högst uppe bor, inte en pensionerad major, utan en tung tant med två stora hundar. Trots detta orkar hon regelbundet rasta dem ute. Senast jag såg henne satt hon vid ytterdörren och vilade. Hon, jag menar tanten, är nog så vänlig.
Invid henne har vi en skrikhals. Men vi tar nästa dörr. Där är en mycket tystlåten man och jag har aldrig varit inne i hans bostad men han samlar kanske frimärken.
Vi började högst uppe. I våningen under bor en synnerligen distingerad, bildad äldre man med det allra bästa anseende och på alla sätt ädel, hyfsad på ett charmerande och oberäkneligt sätt. Bredvid mig bor sedan skvallerkäringen. Det är hon som går med listor när någon annan bryter mot lagen.
Där finns också hennes son. När man kommer på henne med att spionera i dörröppningen, förklarar hon att det var sin son hon väntade på. Det tror jag på, för hon är godheten själv. (Godheten själv, skrev jag. Om begreppet ’godhet’ ägde mänsklig gestalt, toge man dem bestämt för identiska tvillingar, Godheten och hon.)
Underst har vi slöddret. Slöddret har många besök – det är ett givmilt slödder. Men han är förhållandevis tyst ändå och jag klagar inte.