När på sängen jag senast låg och på fåglar tänkte, drabbade mig lika oförhipp som -happandes ett subliminalt fenomen.
Jag tänkte på svanar, på änder och på ismåsar. Men när där vart ett litet hack i medvetandets ström, kom en vulgär glasstrut flygande och ville bryta sig in i min tankevärld.
Vadan? Vadan?
Inga vill jag ha glass och inga likar jag glass ens. Men efter en stunds grubblande hörde jag svagt i fjärran glassbilens melodiska tjut.
Så påverkar oss alltså reklamen. Det jag inga ville ha, det fick jag för mig mitt i ron att jag alltså ville ha.
(Jag reste mig i andanom, gick till kvartersbutiken, ställde mig i kassakön och lät demonstrativt bli att köpa glass. För att påvisa viljans frihet.)
Men jag tror ändå inte på den. Det finns inget översta skikt i vårt medvetande som kallas ’vilja’ och som inte, i motsats till allt annat, är determinerat. Och om det fanns, och om så hela viljan sammanslöt alla sina delviljor och kraftigt påyrkade det ena eller andra, hur skulle den nu sådär bara övervinna tyngdkraftens lagar? Experiment: säg högt och bestämt och med inlevelse: ”Jag ville jag vore i Indialand.” Vad hände? Förflyttades ni?
Jag återgick till tankefåglarna.
Mitt egentliga ärende – nu är bilen där igen! en runda närmare! – denna dag var en koltrast från igår.
Koltrasten hade en ovanligt lång näbb. Den paraderade på en gräsmatta i huvudstadsregionen i en hel halv timme eller mera medan jag väntade. Den hade näbb, rak och röd och mycket lång, den gick med knyckiga rörelser, den struttade som Frödings yngling i Balen, den betedde sig mera exakt som en överdimensionerad sparv med vuxen-adhd. Jag sökte sedan i fågelboken (bland fotona samt i registret både på ’adhd hos fågel’ och ’strutta’) men kunde inte finna dess like.
Frågan är: var det en koltrast? Finns det andra fåglar som liknar den? Här? Hos oss?