Jag hade också lagt märke till Eliza. Hon satt på en sten och såg ut att sörja.
Men man vill ju inte blanda sig i. Utanför R-kiosken fanns stolar och jag var trött av vandringen.
Efter en stund kom professor Higgins med en kaffemugg i handen och frågade om han också fick slå sig ned?
– Varsågod, sade jag på finska. Professor Higgins stelnade till och lystrade, tystnade.
– Säg något! uppmanade han mig.
Jag sade något.
– Är du från Estland? undrade prof.
Nej, svarade jag. Men svenskspråkig.
– Såg du Eliza? undrade han. Vi borde trösta henne.
Jag höll med honom. Vi gick dit men hon var borta.
Professor Higgins – han heter Jarmo i förnamn – var på språksamt humör. Han kom från en liten ort långt borta i öster. Han trivs, av någon anledning, bland finlandssvenskar, sade han. Sedan gick han över till konsterna.
Det finns en regissör som han storligen beundrar. Du kanske inte känner honom, sade professor Higgins till mig, han heter X.X.
– Jag känner honom mycket väl, sade jag. När jag var lärare på…
– Kan det vara möjligt! utropade prof. Higgins.
Medan vi ventilerade X.X. och det jag ansåg mig kunna ge offentlighet om honom i denna främmande stad långt borta, kom R-kioskens försäljare ut. Professorn nämnde hans förnamn. Och – det var en gammal bekant! Mycket vatten har flutit i Rutiån sedan jag senast såg honom, men det var verkligen han.
Prof. Higgins var entusiastisk. Det var mycket jag fick veta. En av hans vänner kom och satte sig på den tredje stolen. Och småningom visade det sig också att han…
Jag vet, jag vet. Om jag berättar vem han var, invänder min läsare, som är van vid nyktra och sakliga rapporter från min sida. Det kan inte bara råka sig så i en vilt främmande stad långt borta, bland vilda, främmande mänskor, säger min läsare.
Och jag är mera mån om läsarens förtroende än om att nödvändigtvis berätta precis allt som hände, även om det är sanning, vartenda ord! Så jag slutar redogörelsen för mötena här.
Efteråt satte jag mig på en ödslig plats och förundrade mig i över fyrtio minuter. Sedan gick jag vidare.