”Vandring kring en sjö” heter en bok av Algot Werin.
Det heter också denna betraktelse. Om man plockar ut ett antal mänskor ur den vardagliga samfärdseln och placerar dem vid en strand, beter de sig så mycket annorlunda än där ute.
Det är höst nu och vattnet är rätt kallt. Men en äldre kvinna gör djupa nigningar i vattnet borta vid bryggan. En medelålders man har gått, när nu också solen gått i moln: han låg på rygg och böjde systematiskt benen åt båda sidorna. Det syntes att han följde ett program. Men den unga – yngre – kvinnan som länge, länge stod stilla längst ute på bryggan, bar sorg.
Det syntes på henne. En gång besökte jag med en annan kvinna ett konstmuseum och hon kunde knappt slita sig från en skulptur som inte föreställde annat än en kvinna med huvudduk och sorg. De liknar varandra, alla tre.
Sorgen förenar.
Låt mig också tiga.