Det är tidig söndag morgon, varmt och ljust men inga mänskor syns till. Det är mycket stilla i bygden.
Men efter en stund ser jag och passerar lapidariske Sten. Han är mycket gammal och han går mycket långsamt med hjälp av en krycka. Han hälsar kortfattat men hjärtligt:
– Vacker morgon!
Jag instämmer, passerar honom och fortsätter. Jag väntar vid hållplatsen på den buss som går klockan 8. Snart kommer också Sten.
– Skall du också till Xstad? undrar jag.
– Nej, säger Sten. Zstad.
– Jaha… undrar jag. Går det verkligen en buss dit nu? (Det är i den andra riktningen.)
– Jo, säger Sten. Åkt förut.
Men där finns små elektroniska tavlor som anger avgående bussar. Enligt dem går den första bussen till Zstad först klockan 11 på söndagar? invänder jag.
– Söndag idag? frågar Sten.
– Ja, säger jag, det är söndag idag.
Han tror mig genast på mitt ord och reser sig.
– Då går jag hem, säger Sten, och kommer igen om tre timmar.
Så långa, sammanhängande meningar uttalar han sällan. Han vänder genast hemåt.
Det blir mycket tyst och stilla när han går. Ändå var det i hans tycke, i motsats till den gamle krigarens hos Runeberg, ändå vardag idag.
Men om också sinnena blivit skumma, är initiativkraften obruten. Är det söndag, då är det inte vardag. Alltså går man hem. Kommer tillbaka senare.
Jag tror att Sten håller sig fast vid livet och mänskornas värld genom självdisciplin. Han kommenderar sig själv att leva.
Min buss kommer. En utländsk man är den enda passageraren då jag kliver på. Vi passerar Sten, som långsamt vandrar hemåt. Han återkommer. Det är söndag. Bussen går senare. Tre timmar.