Någon smyger utanför väggen.
Jag vaknar och lyssnar intensivt. Ja, någon rör sig där, det är ingen tvekan om saken. Nu hörs ljudet från andra sidan av mitt enkla, ensamma tjäll.
Jag reser mig tyst, mycket tyst, och går fram till dörren. Sakta trycker jag ned handtaget och så kastar jag upp dörren och frågar högt: Vem där!
Där syns ingen. Kvällen, natten, är ännu ljus och jag går ett varv runt tjället. Ingen, ingen… och runt omkring finns ingenstans att gömma sig.
– Ha jag nu blivi riki törttloger på gamla dar? undrar jag för mig själv med en åldrig grannes ord. Inte en kråka!
Då lyfter från taket, som för att motsäga min tanke, en svart och vingbred kråka.
Om maskrosor och kråkor vore sällsynta, skulle de vara eftertraktade syner.
Om det nu inte var en korp.