Vad har man teknik till?
Några dagar har modemet vägrat samarbeta och förhindrat sedvanlig publicering av dagliga betraktelser.
Och nu var det ena framdäcket tomt. Grannen, som berättade det, misstänkte byns pojkar. Nej, det var en stor och vass skruv, långt in mot bilens mittlinje, där dit ofogshand ej når.
Det är, som sagt, det största och tyngsta fordon som någonsin anförtrotts i min vård som jag står som ägare till denna sommar. Grannen kom till hjälp.
Han hade kört firmans bilar av samma märke under sin aktiva tid – dock inte lika stora – och visste hur man gör. Jag lät honom dirigera processen. När vi lyfte bilen, vek sig plåten och gjorde att framdörren inte gick att öppna.
Jag frångick för grannens skull alla mina principer och öppnade instruktionsboken. Den utvisade att domkraften skulle placeras på ett helt annat ställe. Det gick till slut att lyfta den.
Reservdäcket under bilen kom vi inte åt. Men ett vinterdäck får duga för tillfället.
När dyra komplikationer tillstöter, dessutom förorsakade av en ansvarslös granne, kommer jag nuförtiden på mig själv med att känna enbart en lätt munterhet och jag log för mig själv i det slagregn som satte in då vi började. (En sovsäck fick tjäna som underlag. Den bör numera kallas en före detta sovsäck.)
Munterhet? Ja, den är ju så kort, den tid vi har på oss. Och hellre en omtänksam granne än pengar i mängd. Men allra helst skulle jag se att – ja, det vet läsaren av denna blogg redan.