Det var tidig söndag morgon och det var mycket tyst.
Därför uppfattade jag allt som sades i det samtal som fördes framför mig på vägen – och som jag skulle kalla en monolog. Det var en kvinna i medelåldern och hon var elegant klädd, för att uttrycka det så sakligt som möjligt. Det såg ut som om pälsen hon bar och kläderna var dyra, fast vad vet jag om sånt.
Alltnog: hon talade med sin hund. Inte bara korta ord eller fraser som med god vilja kunde uppfattas som kommandon eller uppmuntran utan långa och invecklade meningar som förutsatte att djuret verkligen tillgodogjorde sig deras meningsinnehåll.
Inte skvallrar jag om vad hon sade, bara att hon gjorde detta. Fick hon något svar? Det vet jag inte. Kanske kommunicerade hon med hunden på ett sätt som jag, hundlös som jag är, inte kan förstå mig på. Kanske var det ett intelligent samtal, kanske kom de båda själsligt berikade hem från sin promenad.
Litet senare på dagen träffade jag en man som instämde i trosbekännelsen. Han hade inga förbehåll i sin tro på Bibelns lära att Skaparen med sitt blotta ord frambringat himmel och jord och att Han uppehåller allt och alla till tidens slut. Alla livets under och själva tillvarons mysterium är Hans verk.
Däremot betvivlade han att en orm kunnat tala, den gången.
Kanske hundar rentav är mera logiska, mindre inskränkta än vi.