Om jag aldrig burit ansiktsmask? Om jag aldrig använt desinficeringsmedel?
Jodå, och det är bara omkring tio år sedan. Vi besökte en patient på sjukhuset med en odiagnostiserad hudsjukdom och svåra utslag. Utanför det isolerade, enskilda rummet stod en lapp med en sträng uppmaning att använda mask och att desinficera händerna med hjälp av flaskan på stativet.
-Varför ser ni ut sådär? undrade patienten. Och i detsamma kom en sköterska, utan mask.
-Det där är onödigt, sade hon. Vi tog av oss våra.
Nu finns det olika strategier för social överlevnad i en allt mera maskaggressiv omvärld.
(1) Man kan klampa in i mataffären, nonchalant och överlägset, och nedlåtande betrakta maskmänskorna längs näsryggen.
(2) Man kan blygt smyga in, plocka sina varor från hyllorna, undvika att se på någon och betala i snabbkassan.
(3) Man kan se överraskad ut: varför gör folk på detta viset? Är det filminspelning, eller vad?
(4) Man kan slå sig för pannan och anta minen ”jag visste väl att det var något jag glömde”.
(5) Man kan högljutt skämta med kunderna, dunka dem i ryggen och dra någon vits som redan är åtta månader gammal.
Strategi (1) ligger inte för mig och inte (5) heller. På främmande orter kan (2) tillämpas och där folk känner mig är (4) helt användbar. I mitt tycke är (3) dock överdriven.
Men den jag föredrar är:
(6) Man går till den lilla lokalbutiken där det är sällsynt att någon annan bär mask. Den frekventeras ju mest av oss i det sociala bottenskiktet.
Av oss som inte tar ansvar. Av oss som kallas ansvarslösa därför att vi ser till den långsiktiga inverkan på folkhälsan, både psykiskt och socialt.