Det finns LL-böcker, skrivna på lättläst svenska för dem som har svårigheter med språket.
Det är som sig bör och det är naturligtvis bra att det finns.
Inte lika odelat positivt är det faktum att det också existerar LL-mänskor. Under ett samtal med en sådan distraheras man ständigt av känslan av att uppfattas som mindre vetande och klen till förståndet.
Och det vill man ju inte bli även om man skulle vara det.
(Med tydlig och överdriven artikulation: ) Hej! Det är Willibald Wiklund. Minns du mig? Jag minns dig bra. Vi träffades år 19xx. Det var på Y-platsen i Z-stad. Hur mår du nuförtiden? Jag mår bra. Det är bra att du också mår bra. Nu skall jag komma till mitt ärende. Mitt ärende är en f-r-å-g-a. Jag vill f-r-å-g-a dig om du…
Och så vi-da-re, och så vi-da-re. Det var trevligt att tala med dig. Jag hoppas att vi får tala med varandra flera gånger. Om vi inte talar med varandra flera gånger, vill jag i alla fall nu passa på att (a) önska dig en riktigt trevlig mid-sommar och (b) hoppas att det blir riktigt vac-kert väder och inte (aa) för varmt eller (bb) för kallt så att du får (aaa) njuta av le-dig-heten och (bba) inte behöver (bbaa) frysa eller (bbab) bli våt ifall det (bbaaa) skulle komma en köldperiod eller (bbabb) den torka vi haft skulle följas av…
Här hände något med telefonen.