Det är med en viss känsla av besvikelse man vaknar upp efter en operation, det vet den som förlorat sina barn.
Men sjukhuset har uppvakningsrum och man får tid på sig att komma över saken och begrunda vad Paulus skriver till församlingen i Filippi: ”Ty väl åstundar jag att bryta upp och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre; men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.” (1:23—24)
Något finns kanske ännu att syssla med, att fördriva väntan med. Som ju ändå är så kort, om den sedan blir en dag eller några årtionden. Han som hämtade mig hem hette Lindholm.
I efternamn.
I sällskap med honom kom en ung man utan namn. Jag berättar det inte därför att läsare kan få för sig att jag offentliggör sådant som inte bör offentliggöras.
Denne unge man har en omedelbarhet som gör att De som bestämmer har bestämt att han inte bör röra sig på egen hand i samhället.
Mera än så var det inte med det. Bara att den unge mannens många oförmedlade tankar och reflexioner i allt sitt ytliga djupsinne gav mig mycket mera att tänka på och begrunda än någonsin Lindholms förnuftiga samtal.
Som förresten inte alls heter Lindholm.