Jag skall fortsätta min promenad.
Vid ingången till den ena matvaruaffären möter jag en lång man, så lång att jag här kallar honom b. På min vänliga fråga om hur det går för honom, svarar han:
-Åt helvete!
Kortfattade, sannfärdiga och innehållsrika svar är alltid uppskattade av en bloggskribent vars jordiska vandring närmar sig slutet. Det är bråttom nu, i princip. Jag stannar därför för att höra mera.
b. berättar att hans svar gäller tillvaron i allmänhet, det nöjer jag mig inte med, och bland sina bekymmer nämner han därför först den ständiga bristen på pengar.
Det finns en ekonomisk doktrin som särskilt de välbesuttna gillar och den säger att det för en nations ekonomiska tillväxt är nödvändigt att det finns ett antal rika mänskor (underförstått: och ett betydligt större antal fattiga).
Det dessa hemskräddade nationalekonomer underlåter att nämna är att detta är en iakttagelse utan teoretisk underbyggnad – den kan bekräftas empiriskt men de s.k. experterna är oense om förklaringen. Särskilt glömmer de hemskräddade gärna bort att ju större inkomstskillnaderna är, desto mera sannolikt är det att vi har att göra med en diktatur eller ett land på väg mot denna styrelseform.
Det är stor skillnad på om den översta hundradelen har tio eller tusen gånger större inkomst än den nedersta.
Det går inte bra för Finland, all propaganda till trots. Själviskheten, hatets trogna följeslagare, frodas bäst i en jordmån där man tror att goda mänskor per definition är de som gör goda gärningar. Men en sedel i Röda Korsets insamlingsbössa har inte samma valör för alla och man kan aldrig köpa sig fri från skulden för det man kommer att fortsätta att göra.
b. är lika klok som han är lång.