En judisk filosof, Martin Buber, har betonat att de mänskor vi möter – och iakttar – alltid måste vara subjekt, att vi är ett Jag och ett Du som ömsesidigt skapar varandras tillvaro.
I dagarna har en ledamot av stadsfullmäktige i Uleåborg under ett sammanträde talat om mänskorosk, mänskligt avfall – och med detta avsåg hon de mänskor som i hennes tycke förstörde stadsbilden i centrum. Uteliggare, alkoholister, missbrukare av olika slag.
Hon fick inga formella straff för sitt uttalande men hennes ordval har lyckligtvis åtminstone fördömts av en opinionsstorm i medierna.
Kan ett rosk vara ett du i Bubers mening? Kan jag bli iakttagen och bekräftad som mänska av ett stycke avfall?
Hon som hatar förnekar också mänskligheten hos den hon hatar. När hon tagit makt som inte tillkommer henne i familjen och när hon ensam ockuperar ett hem och en bostad vars enda rättmätiga innehavare hon inte är, förnekar hon också att dess rätta innehavare är värdig namnet make och far. Han är inte en mänska.
Därmed har hon sprängt sönder familjen och bestulit barnen på det värdefullaste arv de kan få: ett hem där sanning och rättfärdighet bor och tillämpas.
Politikern i Uleåborg har meningsfränder i vårt land men de tycks ännu vara i minoritet. I länder med buddhistisk och hinduisk religion och tradition – de folkrikaste i världen – är hennes syn den vanliga. I takt med sekulariseringen kommer Korsspindelns hat att vinna terräng också hos oss, även om man kommer att skapa ett lyckospråk och kalla det något annat.
Så som man gjort med det mänskliga bioavfallet, de ofödda barnen. De kan ostraffat mördas och slängas i behållaren för organiskt avfall. Deras öde väcker ingen folkstorm. Tvärtom – i dagarna försöker man i riksdagen avsätta en minister för att han försvarat deras rätt att leva.