Det var Malin Mandelmassa som gav mig uppslaget.
Hon berättade om en någraårig sångare som uppträdde på villkor att publiken vände ryggen till, annars var han för blyg för att sjunga.
Mina tankar gick till de olympiska spelen. Det är ett känt faktum att finländska idrottare gör dåligt ifrån sig i stortävlingar och det kan knappast bero på annat än ovanan att uppträda inför en stor publik. Här har invånarna i större europeiska länder en orättvis fördel – nästan som doping, fast omvänd.
De är vana med mycket folk och vimmel.
I Närpes fanns en vridläktare, landets första efter Tammerfors. Varför inte göra läktarna vridbara på idrottsarenorna? När en finländare står i tur att hoppa, kasta eller springa, vrider man helt enkelt bort publiken! Några funktionärer får säkert titta på för att kontrollera att allt går rätt till – det har man ju också på spjutkarnevalen i Pihtipudas, det är vi vana vid.
Och publiken kan titta på fotboll eller något annat spännande.
Om jag träffar IOK:s (Internationella olympiska kommittén) president, skall jag nämna idén för honom. Men all ära åt Malin, det var hon som tände idén! Jordisk berömmelse är mig ringa vorden.