En alltmera högröstad inre opinion kräver nu att jag också skall berätta mera om henne jag kallat ”den lilla svarta kvinnan”, hon som försökte dränka sig.
Men jag visste inte mycket själv. Som jag sade, ville hon inte ens avslöja sitt namn.
Först när jag sade att det är absolut nödvändigt för intrigen i fortsättningen, gick hon med på att tala om sitt förnamn: Laura.
Märkligt nog hade hennes föräldrar gett henne namnet efter Petrarcas ljushåriga förtjusning, som beskrivs i den sonett alla läsare minns:
Erano i capei d’oro a l’aura sparsi
che ’n mille dolci nodi gli avolgea,
e ’l vago lume oltra misura ardea
di quei begli occhi, ch’or ne son sì scarsi;
e ’l viso di pietosi color’ farsi,
non so se vero o falso, mi parea:
i’ che l’esca amorosa al petto avea,
qual meraviglia se di sùbito arsi?
Non era l’andar suo cosa mortale,
ma d’angelica forma; e le parole
sonavan altro, che pur voce humana.
Uno spirto celeste, un vivo sole
fu quel ch’i’ vidi: e se non fosse or tale,
piagha per allentar d’arco non sana.
Mycket mera än så berättade hon inte men med tanke på hennes inbundna ingenium är detta redan så mycket att själva stjärnorna ler. Och nu vill jag inte störa henne mera än så här.