Morgonen var ett fall av snö – tätt och lätt, med stora flingor. Granten svingar högt sin aluminiösa spade och hon ser ut att njuta mödan.
Väl bekomme!
Det var inte det jag tänkte på. Utan jag anser det vara min plikt att rapportera om en sällsynt biverkning av en medicinsk åtgärd. Mycket har skrivits och debatterats om coronavaccinets följder men ingen har ännu, såvitt jag vet, noterat denna nedanstående.
Det gäller en kvinna i sextioårsåldern som försvann. Hon upphörde helt enkelt att existera en liten stund efter att vaccinet injicerats. Fakta är följande: sköterskan skulle skriva in uppgifterna om åtgärden i dataregistret men det vidkändes inte hennes existens!
Hon är sedan länge bosatt på orten och ingen skulle i normala fall betvivla att hon finns. Men nu står det lika klart att hon inte gör det.
Jag vågade inte företa några konkreta fysikaliska experiment men det gick exempelvis att uppfatta ljudet av hennes steg och röst, när hon begrundade sin nya identitet som icke-existerande.
Vetenskapen far dock aldrig miste i längden och den skrider framåt med stormsteg. Samtidigt som vi beklagar Sylvias [fingerat namn] upphörande, uttalar vi som vår fasta förvissning att hennes tillvaro, som varade fram till måndagen den 17 januari kl. 12:35:04, ändå fyllde sin funktion som en liten pusselbit utströdd på den trottoar som utgör färdvägen mot lösningen av den stora Gåtan.