En del logistiska problem på olika domäner får mig att ställa bloggskrivandet på en ny bog. Hur har de författare som belönats med litteraturens nobelpris behandlat hatet och dess svärdöttrar, sveket och förställningen? Följ mig bakåt vägen, först alltså till England och till den senaste i raden.
Kazuo Ishiguros första stora framgång var att han belönades med Bookerpriset år 1990 för The Remains of the Day. Det är en vacker och lågmäld berättelse för vars skull ingen akademiledamot lär avgå. Den penetrerar butlerns själsliv helt utan det snusk vi vant oss att finna i moderna alster. (Filmatiseringen lär ha rönt stor framgång men om denna vet jag intet, intet.)
En nyckelreplik uttalas av Miss Kenton, alias Mrs Benn. Hon frågar jagpersonen och berättaren: ”Why, Mr Stevens, why, why, why do you always have to pretend?”
Men Mr Stevens har inte svikit Miss Kenton på det råa och brutala sättet, med mened och förföljelse, manipulationer och barnmisshandel. Hans bedrägeri är det milda självbedrägeriet. Plikten har gått före allt annat, fastän den borde ha vandrat genom livet jämsides med kärleken. Läs!
Den onda makten i denna roman heter varken Stevens eller Kenton eller Benn. Den heter ”förfluten tid” eller ”kunde ha varit”.
Hon som förställer sig, hon som denna blogg handlar om, har mycket gemensamt med butlern i förmågan till självbedrägeri och fasadresning. Men Mr Stevens är inte hjärtlös.