Det är som om de stora spanska aderton- och nittonhundratalsdiktarna alla är beroende av varandra – antingen så, att de för en tradition vidare eller tar ett motiverat avstånd från den. Så kan man läsa Vicente Aleixandres poem i ljuset av andras dikter. Han tillhörde också en litterär grupp, Generation 27, dit även Alberti, Guillén och Lorca räknades.
Också Miguel Unamunos och Juan Ramón Jiménez’ röster kan urskiljas av den som är lyhörd. De bildar tillsammans en alldeles särskild sorts, spansk, surrealism.
Pga. sjukdom kom Aleixandre att stanna kvar i Spanien under inbördeskriget i motsats till många kolleger, som gick i exil. Här tvingades han till tystnad men lärde sig också att övervinna bitterhet och smärta som sjukdomen förorsakade.
Ett utdrag ur en dikt om barnen:
Si los niños viven con honradez
Aprenden la justicia.
Si los niños viven con seguridad
Aprenden a tener fe.
Si los niños viven con aprobación
Aprenden autoestima.
Si los niños viven con aceptación y amistad
Aprenden a hallar amor en el mundo.
Hon som hatar har satt in sina krafter på att förvrida mina barns sinnen och deras uppfattning om rätt och fel, stolthet och skam. Må dessa rader därför vara en bön.