Ibland har någon velat ”förklara” Shakespeares geni med att det är någon annan som författat hans verk.
Michail Sjolochov var visserligen mycket ung när de första banden av Тихий Дон utkom men tron att verket skulle vara ett grupparbete av kommunistiska spökskrivare förefaller vara övertro på mänskors förmåga till samverkan, med eller utan gemensam ideologi.
Don flyter stilla men urholkar kosacksamhället med kraft och spränger sönder det. Trion ryska pristagare 1958, 1965 och 1970 – Pasternak, Sjolochov och Solzjenitsyn – var alla politiskt känsliga val. Sjolochov var bland dessa den trogna kommunisten och hans reformmänskor är själlösa, tomma varelser. En mekanisk docka får inte mera liv för att den programmerats att gestikulera vildare, varken i verkligheten eller i fiktionen.
Jag har skådat in i en tom blick en gång, det är bara något år sedan. Hon som borde ha bott bakom ögonens yta har flyttat bort. Hon bor i ett annat land, hon lever nu i hatet och för hatet. Inifrån urholkad hade hon blivit.
Kan sådana ögon ännu en gång skåda de levandes land och möta de levandes blick? Det måste vi ändå tro.