«

»

Mar 29

1946: Hermann Hesse

Im Nebel

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Einsam ist jeder Busch und Stein,
Kein Baum sieht den andern,
Jeder ist allein.

Voll von Freunden war mir die Welt,
Als noch mein Leben licht war;
Nun, da der Nebel fällt,
Ist keiner mehr sichtbar.

Wahrlich, keiner ist weise,
Der nicht das Dunkel kennt,
Das unentrinnbar und leise
Von allen ihn trennt.

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Leben ist Einsamsein.
Kein Mensch kennt den andern,
Jeder ist allein.

Den dikten är skriven av en ung Hesse. Det är populärt att vara ensam och vandra i dimma; många – åtminstone äldre mänskor – kan dikten utantill.

Men problemet ensamhet/gemenskap sysselsatte Hermann Hesse också på äldre dagar. Vissa av hans verk fick en stor genomslagskraft i västvärlden på 60-talet, när han närmade sig österländsk filosofi. Det blev ändå aldrig mera än ett närmande, inte i djupare filosofisk mening.

Intresset för buddhism, hinduism, antroposofi o.a. har gått i vågor i väst, vilket kan avläsas i förteckningen över Nobelpristagare. Man söker något slags gemenskap eller enhet men den individualitet man samtidigt eftersträvar och inte ger avkall på, går inte att förena med dessa.

Det finns inga genvägar till den vänskap som beskärs ”als noch mein Leben licht war”. Det måste vara någon som ser medmänskans nöd. Och något av det tyngsta ett mänskoliv kan bjuda på, är när den enda som verkligen svurit livslång gemenskap och trohet brutalt sviker sin ed och tar barnen med sig i mörkret.

Detta är ensamhet. Vägen går mot mörkret.

Men just där den tar slut, ljusnar det – det kunde dessa främmande religioner inte lära Hesse. Den mörknande framtid är ljus.