«

»

Apr 04

1936: Eugene O’Neill

Walentin Chorell är en orättvist bortglömd författare och dramatiker. Det var hans entusiastiska kommentarer som i tiden fick mig att bekanta mig med Long Day’s Journey into Night, den pjäs som framom andra gav Eugene O’Neill nobelpriset.

Chorell var lärare i psykologi och hans böcker och pjäser koncentrerar sig på att beskriva mänskor ur ett psykologiskt perspektiv. Han hamnade i offsideposition när vänstervågen svallade över Finland i början av 60-talet med krav på skildringar av framför allt sociala problem.

Det är en enda augustidag år 1912 hos familjen Tyrone som skildras hos O’Neill. De inbördes relationerna i familjen skildras med nattsvart pessimism – ingen ljusning, inget hopp ges för oss.

Om något socialt budskap är inte heller fråga hos O’Neill. Och däri har han rätt. Styrelseskicket i en stat utgör inget hinder för den individuella  ondskans manifestationer. Man kan inte lagstifta bort hatet eller filtrera bort avund och illvilja ur samhällets blodomlopp med förvaltningstekniska innovationer.

Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer vid OS i Stockholm detta år. August Strindberg dog. Europa förberedde sig för kriget.

Nya namn, nya händelser. Andra idrottare vinner andra tävlingar, andra författare föds och dör. Men i världen förbereder man krig. Är detta mänsklighetens långa dags färd mot natt, avspeglad i en familj?

I så fall är inget budskap mera socialt revolutionerande än individens förvandling. Men inga fönster öppnas hos Tyrones för en genomvädring av nådens milda bris.