«

»

apr 25

1913: Rabindranath Tagore

Rabindranath Tagore strävade att ge massorna hjälp till självhjälp, delvis var han på samma linje som Gandhi beträffande de kastlösa, men bara delvis. Det förefaller som om Tagore inte gick till aktivt motstånd, inte ens aktivt passivt motstånd. Men han avböjde adelskap med motiveringen att han solidariserade sig med de kastlösa landsmännen, de oberörbara.

Som nämnts, var det högkonjunktur för mystiska rörelser bland s.k. intellektuella i Europa vid det förra sekelskiftet. Av Nobelförfattarna var särskilt Yeats intresserad av Tagores vänskap och produktion men enligt många källor var Tagores ”österländskhet” inte genuin på ett sätt som man föreställde sig i Europa. Han stod för moderna tankar om vetenskap och forskning och var inte tillräckligt traditionalistisk.

Nu var Tagore en erkänd mästare vad gäller det bengaliska språket och hans egna översättningar till engelska lär inte göra originalen rättvisa. Ännu svårare är att göra både honom och hans kritiker rättvisa. Det jag kan göra, är att publicera en av Tagores dikter:

I CAST MY NET INTO THE SEA

In the morning I cast my net into the sea.

I dragged up from the dark abyss things of strange aspect and strange beauty — some shone like a smile, some glistened like tears, and some were flushed like the cheeks of a bride.

When with the day’s burden I went home, my love was sitting in the garden idly tearing the leaves of a flower.

I hesitated for a moment, and then placed at her feet all that I had dragged up, and stood silent.

She glanced at them and said, ’What strange things are these? I know not of what use they are!’

I bowed my head in shame and thought, ’I have not fought for these, I did not buy them in the market; they are not fit gifts for her.’

Then the whole night through I flung them one by one into the street.

In the morning travellers came; they picked them up and carried them into far countries. 

Man kan läsa det som en bild av författarskapet. Vad och vem skriver man för? Kanske för någon jag inte känner och aldrig skall träffa. Men man måste, måste ändå bemöta ondskan och hatet.