«

»

Apr 30

1908: Rudolf Eucken

Av alla de nobelpristagare som omnämns i denna serie, är det en som förefaller besynnerligt ovidkommande. Det händer ju dock understundom när man fördjupar sig i alster av en författare som allmänna opinionen utdömt, att man finner guldkorn.

Hos Rudolf Eucken finns inga guldkorn. Hans filosofiska framställning är ett inbegrepp av det man kallar katederfilosofi – en lärd och omständlig utläggning av ingenting.

Sic transit gloria mundi. De lärda termer Eucken excellerar i har på hundra år fått ett annat innehåll och många av dem är över huvud inte längre i bruk. Vad var det då som hände vid denna tid, under 1900-talets första decennier?

Det var Husserl och Heidegger, det var Wienkretsen och Wittgensteins förelöpare, det var Russell och Frege. Fenomenologi, analytisk filosofi, språkfilosofi – och nyhegelianism. Alla lämnade de den gamla terminologin bakom sig. Villospår som dialektisk materialism och evolutionsteori lade grunden för de tre samhälleliga hatläror som plågat och plågar oss idag: marxism, nazism och feminism.

Läser man Eucken baklänges kan man finna termer och begrepp som blivit bestående. Om hans text också förefaller ovidkommande, lär den oss indirekt att vårt samvete är en pålitligare vägvisare än hjärnans tankefoster.

Våld och hat, svek och ondska har samma rot oavsett vilken ideologisk kapprock de skrudas i och hur än ”den lärda världen” för sig i den senaste modedansens turer. De är av djävulen, den Onde.

Detta visste också Rudolf Eucken och det är summan av hans lärda bemödanden för den som inte orkar läsa.